Skolfrånvaro och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf)

Regeringen har tillsatt en utredare vid skolinspektionen med anledning av problemet med att allt fler barn inte alls går i skolan, och att det kryper neråt i åldrarna. Barn med npf är en stor del av denna grupp och vi föräldrar vill gärna bidra med våra erfarenheter som konsumenter av skola och omsorg för våra barn. Vi är också vanliga människor med arbeten inom berörda verksamheter, och bland oss återfinns lärare, socionomer, psykologer, kommunpolitiker, rikspolitiker, sjuksystrar, läkare, rektorer, speciallärare, jurister, skolforskare, assistenter och vi har en god insyn också i beslutsprocesser och hur systemen fungerar.

Vår samlade erfarenhet är att kunskapen om npf fortfarande är oerhört låg i alla skolrelaterade verksamheter, och inom samhällsstödet över huvud taget. Vi bemöts som om problemen härrör ur trauma och brister i det tidiga omhändertagandet, social problematik, svagt föräldraskap, bristande uppfostran och låg motivation hos barnen. Svårigheten att vara i skolan handlar istället om förvirring och stress, och har sin grund i funktionsnedsättningen, eller snarare den bristande matchningen mellan barnets och skolans sätt att fungera och ett ansvar för det som läggs till 100% på eleven. Att tvingas fungera på villkor som de inte kan hantera, och sedan ses som konstiga, pinsamma, lata, dumma och ouppfostrade och mötas med frustration, mobbning, skäll och i värsta fall våld, är en stor del i det som knäcker våra barn och gör dem till ”hemmasittare”.

För att nämna några av de viktigaste:

  • Exekutiva funktioner – I vår strävan att fostra omdömesgilla, självständiga individer som utvecklar det de är bäst på, har vi skapat en skola som ställer stora krav på förmågan att själv ta ansvar för planering, prioriteringar, genomförande och att aktivt be om hjälp hos en tillgänglig mentor för att komma vidare. Det innebär att exekutiva funktioner, eller samtliga funktioner som stödjer genomförande helt enkelt, ifrån ax till limpa – planering, organisering, igångsättning, strukturering, genomförande, uthållighet, avslutande och uppföljning – är mycket viktiga och en stark framgångsfaktor i dagens skola. Personer med npf har svårt med exekutiva funktioner, t ex kan en elev som får alla rätt på nationella provet i matematik, behöva ha en checklista som börjar med 1) slå upp boken 2) läs …
    De fungerar som bäst när de får åka som små tåg på en räls efter en fast tidtabell, och där saker sker i en förutbestämd ordning som inte behöver bearbetas i stunden. Ofta innebär det upprepning, men det är möjligheten att veta i förväg och kunna följa en struktur som är avgörande.
  • Central koherens – förmågan att förstå sammanhangets betydelse eller att väldigt mycket är relativt. Förståelse hos många med npf, i synnerhet autism, är absolut. Därför finns inga generella svårigheter att lära in – den förmågan kan tvärtom kan vara ytterst väl utvecklad med förmåga att memorera för oss ofattbara volymer – men det är svårare att tillämpa kunskap eftersom det kräver en förmåga att relatera och förstå relativitet. För personen med autism kan det vara stor skillnad mellan kl 14.59 och 15.00, och behovet av uppmärksamhet för en skavande strumpa lika viktigt, eller viktigare, än att hela familjen är på väg att missa flyget till Sri Lanka.Socialt samspelet vilar i oerhört stor utsträckning på förståelse av sammanhanget. Är det som yttras allvar eller skämt, hemligt eller delbart, allmänt eller privat. Ja det framgår av sammanhanget. Det beror på om det var Anna eller Nadina som sa det. Det beror på hur det betonades. Det beror på vad som hade hänt just innan eller vad som skall hända längre fram.Vi har en skola idag som oftast lämnar eleverna åt sig själva på rasterna – just den typen av ostrukturerade aktiviteter som kan bli en plåga för barnen även om de lär sig maskera sin funktionsnedsättning, vanligt inte minst bland flickorna. De gör allt för att se ut som de är med men har mycket svårt att delta på de andras villkor, och kraschar i besvikelse och förtvivlan när de kommer hem.
  • Annorlunda sinnesbearbetning – över och underkänslighet för ljud, ljus och beröring, lukter, smaker och konsistenser. Skavande klädesplagg kan förstöra en hel dag och då eftersom de fortsätter att skava, och skava, och skava … ”koncentrera dig nu så kommer du snart inte att känna det där” säger vi baserat på våra egna erfarenheter. Forskning har nu visat att dessa barn inte får en avtrubbning av sensorisk input utan fortsätter att uppleva dem lika påtagligt som vi hör partnerns snarkningar eller myggors inande i en midsommarnattsljus gammal sjöbod.
  • Mentaliseringsförmåga – förmågan till föreställning av något som inte är konkret. Någon annans tänkande till exempel. Det är väldigt relaterat till förmågan att förstå sammanhang och ”det beror på”, eftersom detta i sig kräver förmågan att lägga ihop olika ledtrådar och föreställa sig en situation. För att ta exemplet med skavande strumpor och ett plan på väg att missas. De skavande strumporna är påtagliga och dessutom mycket obehagliga, kanske t o m smärtsamma – alltså finns de också i medvetandet. Att förstå att mammas springande omkring och speciella ansiktsuttryck beror på stress kräver kräver förmåga till mentalisering, och att hennes irriterande snäsande kanske inte alls handlar om att hon vill att du skall ha ont, utan om att i hennes inre medvetandevärld har andra saker, som ett missat plan och en utebliven semester för hela familjen, högre prioritet. Vi kan alltså inte lägga en värdering ”egoistisk” på barnet – däremot egocentrisk. Jag förstår det jag erfar, resten blir inte verkligt för mig och då kan jag inte heller ta hänsyn till det.

Allt detta och mer därtill gör det svårt för barn med npf att klara av skolan. Fick DE bestämma utifrån SINA förutsättningar skulle vi alla gotta oss i lagbundenheter och regelbundenheter, skolan skulle vara året runt, helg som söcken, alla scheman bildkodade med visuell tidräkning och inget skulle bryta det mönstret utan att förberedas minutiöst.

Det är svårt för OSS att föreställa oss hur de upplever en tillvaro som definieras av oss, men jag tänker mig löst sammanfogade händelser och bilder utan inbördes relation och ett mer eller mindre verklighetsanpassat set ”regler” för att försöka sortera bland dessa. Och svårt att fråga när en inte förstår, eftersom en inte kan föreställa sig att andra har ett annat tänkande och en annan förståelse. Detta kaos och denna oreda, där dessutom saker som är viktiga för dem ofta avfärdas som inte viktiga, skapar en enorm känsla av maktlöshet och stress som i sin tur kan leda till olika ångeststörningar.

Kunskapen om npf måste öka när det gäller förståelsen omkring viss, ofrivillig skolfrånvaro. Så kallade hemmasittarteam bedriver en uppsökande verksamhet, vilket är bra, men utgår ganska konsekvent ifrån att det är motivation som saknas och åker hem och talar om för ungdomarna hur illa det kommer att gå när de nu missar skolan. I själva verket lider de svårt av att de inte går i skolan men de förstår inte hur de skall klara av det. De vilar inte heller upp sig från sina erfarenheter eftersom deras typiska stora oro inför olösta situationer, konsumerar all deras energi vilket förhindrar återhämtning.

Utöver vad skolan erbjuder är tanken att våra barn också skall få stöd ifrån andra institutioner men vår erfarenhet är att det fungerar mycket illa.  ”Samordnad individuell plan” SIP involverar inte skolan, och en icke-fungerande skola är ofta roten till de problem våra barn får, utöver sina funktionsnedsättningar. Barnen med npf faller mellan alla stolar, eller sitter i bästa fall vingligt på en kant, inte minst eftersom de tänkt samverkande myndigheterna inte har kunskap om dessa barn, vars insatser de skall samordna.

Insatserna involverar många myndigheter och på ibland mycket otydliga grunder. Ibland uteblir hjälpen helt, ibland sätts massor av goda insatser in av duktiga människor och djupa tag tas i kommunala plånböcker, men i en enda oreda och när det har gått alldeles för långt. De ursprungliga svårigheterna är dessutom ofta begravda i associerade svårigheter som negativ självbild, ångest och depression, aggressivitet och en sönderhackad skolgång.

När ingen struktur riktar sig till den här gruppen utan de är beroende av ett sammansatt stöd, blir det alldeles omöjligt med den rigiditet som finns i systemen. Samordningen av kanske fem olika aktörer innebär i sig rent logistisk en balansakt, men innebär de facto också femdubblad byråkrati.

Föräldranätverket Barn i Behov föddes ur en situation där vi väldigt tydligt och t o m i dagspressen anklagades för att vilja roffa åt oss pengar. Det har gjort oss extra måna om att betona det samhällsekonomiskt perspektivet i hela situationen. Vi tror väl inte heller att någon längre är omedveten om att det är bättre att stämma i bäcken än i ån och att stödet skall komma tidigt. Det vi ser är dock att oerhörda summor slösas bort pga bristande kunskap och samordning vilket gör det enormt provocerande att ständigt få höra att ”det inte finns pengar”.

ScreenHunter_163 Feb. 18 16.54
Det blev en skarp principiell debatt i Agenda om de skenande skolkostnaderna för barn med särskilda behov, mellan Tove Lifvendahl, ledarskribent på Svenska Dagbladet och Expressens ledarskribent Anna Dahlberg.

Inte minst går det pengar i ineffektivitet och i improduktiva möten. Ett enda möte kan kosta lika mycket som skolpengen för ett barn ett år, om en räknar samtliga deltagares inkomst, och är en ren tortyr för stressade föräldrar som tagit ännu en förmiddag från jobbet (om de har något kvar). Det saknas ofta en analysfas och en åtgärdsplanering som kan ge möten mening, och mötena blir en vag blandning mellan arbetsmöten, beslutsmöten, slå sina kloka huvuden ihop möten och vad vill egentligen föräldrarna möten och ser vi över huvud taget det här problemet på samma sätt möten.

”Alibimöten” är vanliga dvs handläggare går på samverkansmöten, men utan mandat att fatta beslut. Det är ibland ett sätt att hålla mot kostnader, och detta kan pågå i månader oavsett situationen är helt akut. Det finns tyvärr också Visst är det förskräckligt att den här mamman inte är klok det ser en ju på barnet möten…
Tusentals är också exemplen på fungerande insatser som inte får fortsätta pga besparingsskäl, vilket blir en bidragande orsak till att mycket större insatser sedan behövs som kan kosta lika mycket per dygn som den tidigare insatsen gjorde per månad.

Radikala förändringar behövs i sättet att arbeta så att rätt insatser görs, sätt in i tid och får pågå länge nog, och det är investeringar som kommer att spara massor av pengar. Det gäller också barnens återgång till skolan; en bro måste byggas mellan hem och skola tills planen är klar, anpassningarna på plats och eleven kan börja gå steg för steg tillbaka till en skolgång som är rimlig och möjlig. Framgångsreceptet innehåller både ett mycket nära samarbete med hemmet där hållbara strukturer skapas som gäller hela dygnet, samt en flexibilitet i systemen som gör att det går att lägga en hållbar plan som i sig kan bestå av många små insatser, som ledsagning, boendestöd, korttidsboende och även har som mål att stötta familjen, som är de som stöttar barnet.

Vi som föräldrar ser bland annat att frågorna är för komplexa och resurskrävande, när det gäller barn med så pass speciella och sammansatta behov, för att lösas så långt ner i organisationen. Det behövs stöd och förankring i en medvetenhet och kunskap i alla led av styrningen för ett skolbemötande med den höga specialisering som krävs. Det behövs samverkansmobiliserare med kunskap om hur behoven ser ut och vilket stöd som kan fungera omkring dessa elever. De måste också ha en reell makt och kunna tillräckligt om respektive aktörs uppdrag, lagstiftning och rättighetslagstiftning.

Samordnarfunktionen skulle kunna vara en instans som även tittar mer övergripande på samordning generellt inom den kommunen eller regionen. Olika kommuner kommer att lösa olika behov på olika sätt, och en kunskap om hur olika stödbehov tillgodoses i just den här kommunen/regionen är viktig att samordnaren har, och även vilka delar som saknas så de kan hjälpa landsting och kommuner att planera omkring behov och lösningar. Baserat på lite reda siffror ”rent statistiskt kommer i denna kommun att finnas det här behovet, och som med hjälp av de här aktörerna kan tillgodoses på det här sättet”.

Barnet bör följas av ett övergripande åtgärdsprogram som utvärderas fortlöpande kan förhindra att åtgärder tas bort i förtid ”eftersom allt funkar nu”, eller att en måste börja om för varje nytt stadium i skolan. Ett ”yttre” åtgärdsprogram kan samverka med ”ett inre” på skolan, och på liknande sätt med andra aktörer. Samverkaren, som också kan verka som samtalsledare, skall inte ha några egna resurser att fördela, utan bara se till att det blir en plan som hålls och går i lås, och som utvärderas fortlöpande. Med dagens splittrade och specialiserade organisering av samhällsstöd är jag säker på att endast en kunnig, oberoende person med barnets bästa för ögonen och ett tydligt mandat, kan möjliggöra ett tidigt adekvat stöd.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

24 reaktioner till “Skolfrånvaro och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf)”

  1. Mycket bra skrivet!!!
    Precis så borde det vara.
    Jag känner igen allt du skriver. Vi har suttit på mängder med möten som inte har lett till något stöd. Vi har blivit ifrågasatta som föräldrar och skuldbelagda. Vi har blivit anmälda till Socialtjänsten för att vårt barn inte uppfyller skolplikten. Dock blev det ingen utredning då Socialtjänsten såg skolans brister.
    Det är ett systemfel och våra barn kommer i kläm!
    Tack för att du har skrivit detta!!!

  2. Tack snälla för att du sätter ord på det som är så svårt att förklara. Är en trött och uppgiven förälder som kämpat i åratal mot ett system som inte hänger ihop och som inte hjälper våra barn.

      1. Hej jag har en dotter med autismspektra , jag behöver råd till hjälp , hon vill inte gå till skolan längre . Hon och lärarinnan personkemi fungerar inte alls . Och jag sociala och barnrehab och barnpsykologen och nått möte rektorn och lärarinnan har haft massa möten men det händer inget . Och min dotter mår bara sämre och sämre . Saken är den att hon går på hammarskola i kristianstad i en klass i ett pyttelitet rum med två andra yngre elever ,och bara där hon tycker det är för trångt och saknar andra barn i sin egen ålder flickor helst. Hennes lärarinna går på utbildning för att lära sig till speciallärare. Så olika vikarier imellan åt ,nu för tiden sitter hon mest och vägrar göra något i skolan ,eller låtsas sova . Äter eller dricker inget i skolan. Börjat äta dåligt hemma med och bete sig annorlunda. Barnpsykologen har erbjudit lärarinna hjälp men hon vill inte ha barnpsykologen hjälp säger hon ?.det finns mer att berätta . Men frågan är vad gör jag ???

        1. Hej, det låter som en väldigt jobbig situation. Det som är bra är att du har många med dig. Jag skulle försöka gå via lagar och regler.
          Finns det en åtgärdsplan? I den skall man skriva noggrant vad som behöver göras och vem som skall göra det, och sedan skall det utvärderas. om situationen då inte blir bättre på något enda sätt måste man göra något annat. Bloggen prestationsprinsen har en jättebra mall för åtgärdsprogram som du kan titta på. Rektor är lärarinnans chef och måste ta ställning till vilken handledning hon behöver.

          Kom ihåg att när de säger att de gjort så mycket och att inget fungerar, så måste du säga att då behöver ni pröva andra saker och få in mer av autismkompetens och inte minst autismkompetens omkring flickor. Känner du till Svenny Kopp?

          Lycka till

  3. Vilket fantastiskt sätt att uttrycka det på. Är mamma till två Npf barn och möts varje dag av denna okunskap. ”Vi tycker att han bör klara av i alla fall ett arbetspass i klassrådet om dagen” eller ”ja men att vara trött är ju inte någon ursäkt”. Okunskap är hemskt för våra barn och tar slut på min ork som mamma. Att inte få rätt stöd har nu gjort att jag går in på mitt tredje år som sjukskriven. Detta inlägg kommer jag att dela! Tack! !!

  4. Hej!
    Jag arbetar som resurspedagog och är utbildad Hälsopedagog med inriktning på specialpedagogik och pedagogik. Jag har en elev med autism- asperger som är hemmavarande i perioder sen jag påbörjade min tjänst. Det var då förstelärare och rektor som tog beslutet att ha klassundervisning med en elev som var i stort behov av hemundervisning. Sedan bytte de lärare och eleven jag har varit hemma sedan bytet. Vad kan jag göra som andrapedagog för denna eleven? utöver löpande kontakt med specialpedagog, skolpsykolog och rektor plus lärare? Jag återkopplar varje dags händelse, påverkar olika möjligheter och ger dem råd och tips om hur vi kan arbeta för denna eleven, men åtgärdsprogrammet är klart i nuläget, efter ett halvår! och jag blir inte tillkallad att vara med och påverka detta alls. Nu har vi en specialpedagog, varav den andre som vi hade har slutat. Man känner sig maktlös i mitt uppdrag!
    Dessa elever skulle behöva bli placerade i särskola, men här visar siffrorna på att hen ligger för högt. Det är inte rimligt! Assistent har föräldrarna fått erbjudande om, men vill inte ta emot. Vad gör man?
    /L

  5. SIP finns ju sedan ett par år. Min upplevelse efter att ha gått på X antal ”SIPar” är att man inte har e olika faserna i samverkansprocessen som behövs, och som du beskriver ovan. Jag tycker Hejlskov och kollegor beskriver en bra modell i ”Utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar
    och psykisk sårbarhet”. Tror de kallar den just insatsmodellen. Som det är nu går man en runda där alla aktörer berättar hur det går och ibland sätter man press på varandra att göra saker. Det är bättre än ingetmöte alls, men i min mening borde man satsa mycket mer på gemensam förståelse, målsättning utförande och uppföljning!

  6. Frågan återstår dock litegrann… Vad gör och bör man egentligen göra för barnet/eleven? Och ffa hur förändrar man skolan för att den ska passa fler, istället för färre? Jag upplever att många åtgärdsprogram skapas. Dokument. Papper. Men väldigt lite som har betydelse för barnet/eleven görs egentligen… Ska vi ha en allmän skolplikt, en skola för alla, som alla ska igenom, då måste den också vara gjord så att den passar alla. Annars måste man tänka om.

  7. Har jobbat med elever med detta bekymmer. Nu kanske jag sticker ut lite. Men, egentligen är det inte så svårt att ta tag i det. Jobbade i nästan 7 år med det och med goda resultat.

  8. Skulle önskat att min familj (med tre autistiska barn) vid första barnets diagnos fått en ”god man” eller stödperson som hjälpte oss med alla rättigheter, insatser och ansökningar. Som satt med på alla möten och som kollade upp att allt efterlevdes. Då skulle vi föräldrar fått mer krafter över till det absolut viktigaste: att ta hand om våra barn!

  9. Tack Malin,
    Mycket insiktfullt skrivet och utan massa störande tyck synd om bläfs.
    Mer spnt.

    Vill bara tillägga en sak som inte nämndes. När de går i slolan och fyllt 18. Är skolan då inte seriös och eleven inte skriftligt gett föräldrarna en generalfullmakt. Då ligger eleven pyrt till. I praktiken nästan rättslös pga sitt underläge.

    Har själv söner med asperger. Den yngsta har nu fyllt 18 och går i gymnasiet. Där nu mentor och rektor har gaddat ihop sig på ett mycket fult sätt för visa att det är han som är boven i dramat. Inte deras tillkortakommanden i sin yrkesutövning. Visst vi kan anmäla etc (och vi ska glra det) men då är det redan för sent för vår son. De har redan hunnit sabba hans CSN stöd viljet är katastrof för framtiden (han är bevisligen teoretiskt brilljant och gymnasieskolan är för lätt för honom så motivationsgraden är noll)

    Tips.
    När ert funktionshindrade barn tex aspi barn fyller 18. Se till att hen ger er en generalfullmakt samma dag. Så står hen inte chanslöst juridiskt och formellt ensam om ”motståndarlaget” spelar fult men juridiskt etc korrekt (Hen kan när som helst hen så önskar dra tillbaka fullmakten)

  10. Så bra beskrivet!!
    Dessa barn har ofta dessutom svårt att själva sätta ord på vad som är svårt och varför de inte klarar av att gå till skolan.
    Jag träffar många av dessa barn i mitt arbete. Vi brukar med hjälp av formulär hjälpa barnen att få fram vad som är svårt just för dem samt önskemål på hur man vill att det ska vars. Formulär med olika förslag där man får ringa in vad som passar. Dessa formulär använder vi sedan som underlag när vi träffar berörda på skolan. Det handlar ofta om ganska små och enkla önskemål som barnen har. En ökad tydlighet, förutsägbarhet, få information i god tid om t ex förändringar. De önskar ofta att få sitta ensam med en lärare. Om det inte går önskar man ofta att någon ska hjälpa till med
    ”Igångststart”.
    Vi blir barnets språkrör och blir ofta mer lyssnade på än föräldrar som försökt att förmedla samma sak, tyvärr.

  11. Mycket bra skrivet. Jag kämpade med min son, som föddes 1977, och upplevde exakt samma problem. Det är skrämmande att just ingenting har förändrats på dessa 30 år, varken när det gäller förutfattade meningar, okunskap med de som ska jobba med barnen, skolans krav och rigiditet i det plus att man fortfarande tänker kortsiktigt och använder bristande resurser och medel som ett argument.

  12. När vi med skolplikten ställer krav på att våra elever ska komma till skolan, så måste vi också ta vårt ansvar kring hur varje elev upplever dagarna hos oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *